7 Days Out med fēnix – Wes version

När Garmin meddelade mig att jag skulle få åka till Nepal och vandra i Langtang Valley antog jag att det stod fel i e-postadressen. De måste ha tagit fel kille. Under stora delar av mitt vuxna liv har jag tyckt att livet i en vanlig förort varit fysiskt utmanande eftersom jag diagnostiserades med ankyloserande spondylit i tjugoårsåldern. Nu, bara sex månader efter att jag fyllt 40, skulle jag alltså resa till andra sidan världen och göra livets vandring?

De flesta av mina vänner trodde inte på mig. De som har känt mig längst var de som var mest suspekta till resan då de sett mig gå igenom många års sjukgymnastik och receptbelagda behandlingar med varierande effektivitet. Alla andra trodde att jag skämtade med dem.

Men det var inget skämt.

Jag rådgjorde med min läkare, och hans positiva besked kring de behandlingar jag genomgått för att hålla min artrit i schack fick mig att inse jag verkligen skulle göra detta. Jag skulle åka till Nepal¹!

Jag hade använt fēnix^® till att hålla koll på mina dagliga steg, mina pilatespass två gånger i veckan samt sömnkvalitet, men jag visste att jag skulle behöva få bättre koll på även på andra mer avancerade funktioner vid min träning inför resan.

Jag började träna, var andfådd och det kändes som att jag skulle kräkas i Verdugo-bergen. Jag befann mig på ungefär 490 meters höjd och i 35 graders värme och var dränkt i svett när jag tittade ut över Los Angeles. Men min träning inför resan hade börjat.

Jag blev snabbt expert på höjdmätning via klockans skärm, övervakning av pulsen för att se till att jag inte pressade mig för hårt² och på att hålla koll på återhämtningstider för att undvika allvarliga skador. Min pilatestränare utvecklade ett program som skulle stärka mina försvagade ben och stabilisera min core så att jag kunde förbereda mig ännu bättre.

Trots allt detta kändes det overkligt när jag klev ur bilen vid Los Angeles flygplats några månader senare. Det var inte förrän jag fick träffa Joel under stoppet i Dubai som verkligheten kom ikapp mig och jag insåg att vi faktiskt skulle göra den här livsomvälvande resan.

Joel är precis den typ av person som du vill ha med på ett häftigt äventyr som detta. Han är en riktigt genuin person som inte ens kuvas av en språkbarriär. Han har en förmåga att hitta det fina i även de mest utmanande situationerna och är alltid beredd att skratta snällt åt ett skämt (oavsett hur dåliga de är).

Jag kunde se min egen iver inför resan och min oro över att vara tusentals mil från min lilla växande familj återspeglas i Joels ansikte. Vi ägnade de första timmarna åt att visa bilder på våra små döttrar och prata om hur viktiga våra pappor hade varit i våra liv. Vi insåg också att ha någon att luta sig mot och få stöd av när man befinner sig på andra sidan jordklotet, långt från allt och alla man känner, inte är något man skriver upp på packningslistan. Garmin hade uppenbart tänkt till när de parade ihop oss för den här resan.

Det finns mycket om Nepal som du inte kan känna till förrän du faktiskt har varit där. Det insåg jag många gånger när jag läste på innan vi kom dit. Och om du läser det här med hopp om att få en djupare förståelse för Nepal kommer du att bli besviken.

Att leva i skuggan av världens högsta berg har gjort Nepal till en plats som genom hela den skriftliga historien beskrivs med vördnad. Nyanser i Nepals kultur genomsyrade varje möte jag hade när jag var där, och trots att jag har haft flera månader att bearbeta upplevelsen kan jag fortfarande inte förklara den helt.

När vi var i Katmandu och försökte bli av med vår jetlag fick jag och Joel besöka Swayambhunath Stupa med hundratals (tusentals?) apor innan vi gick till Darbar Square. Det är en stad som verkar ha överraskningar bakom varje hörn.

När vi var på Darbar Square följde vi efter en folkmassa och hamnade i kö för att titta på den levande gudinnan Kumari under ett av hennes sällsynta offentliga framträdanden. Jag förstod inte hur viktigt det var i början, men jag kände verkligen att stämningen ändrades hos publiken när hon kom tittade ned på oss från sin piedestal med utsikt över innergården i Kumari Ghar, som är hennes hem.

Det är svårt att överdriva kulturkrocken som uppstår när du kommer till Katmandu från Los Angeles. Och det blev en ännu större krock när vi lämnade staden och åkte till Langtang Valley. Det myllrande folkhavet i staden ersattes av tyst och frodig skog med en ensam stig som slingrade längs en flod.

Joel och jag var försiktiga när vi gav oss i väg. Vi var båda mycket medvetna om att höjdsjuka kunde förstöra hela resan. Garmin hade kartlagt och planerat vandringen åt oss för att undvika problem, men vi visste att vi behövde vara extra försiktiga. Även när vi var andfådda jämförde vi puls och kontrollerade regelbundet hur vi acklimatiserade oss till höjden.

I Langtang Valley finns hotell och vandrarhem lite varstans längs leden. Men det fanns inga vägar fram till dem. Jag blev van vid att regelbundet kliva åt sidan på leden för att släppa fram bärare som bar laster som vägde flera gånger bärarens egen kroppsvikt på ryggen. Ibland ledde de en flock med mulor som var lastade med förnödenheter på väg till hotellen. Jag tänkte på dem varje gång jag kände mig utmattad av den lilla packning jag på bar på.

Nepal har en förmåga att göra dig ödmjuk.

Dagarna gick. Vi kom högre och högre upp och landskapet började förändras. Frodiga skogar och bambuträsk byttes ut mot karga landskap och bergsängar. Vi passerade små städer och andra vandrare från hela världen. Vi såg jakfamiljer som låg och solade och avlägsna heliga platser.

Under resans gång började jag brottas med insikten att de fysiska begränsningar som jag blivit påtvingad av ankyloserande spondylit kanske inte var lika påtvingade som jag en gång antagit. När vi tog en vilodag för att acklimatisera oss innan vår sista klättring mot toppen av Kyanjin Ri pratade Joel och jag länge om självpåtvingade begränsningar och hur han hade liknande tankar kring sitt eget liv.

Det är enkelt att fastna i det moderna livets komplexa natur. Det är ännu enklare att tappa bort sig i detaljerna som följer med allt ansvar som vi får när vi blir äldre. Garmin skickade oss till andra sidan jorden på vårt livs vandring och det gav oss ett helt nytt perspektiv på vårt vardagsliv där hemma.

Jag kommer aldrig att glömma den sista morgonen när vi klättrade i mörkret till toppen av Kyanjin Ri, som var slutdestinationen för vår veckolånga vandring. De enda ljud som jag hörde var de tunga andetagen från vår grupp, fraset från det frostnupna gräset under fötterna och stenskred då och då.

Jag var andfådd och det kändes som att jag skulle kräkas när vi kom till den högsta toppen på Kyanjin Ri. Vi befann oss på 4 700 meters höjd och med en vindavkylning på 6 grader darrade jag när jag tittade ut över den lilla staden som låg vid bergets fot och insåg att vi äntligen klarat det.

¹ Garmin tillhandahöll produkter till Wes och betalade hans utgifter.

² Se Garmin.com/ataccuracy