Att rädda liv: Snabb debut av höghöjdslungödem

Brian Bone har använt en inReach®–enhet i åtta år och han berättar nu för Garmin om vad som fick honom att köpa enheten för så många år sedan. Han berättar också om den speciella dagen då han var extra tacksam över att ha den med sig.

Tanken att köpa en inReach¹ satellitkommunikationsenhet slog mig första gången när jag var på en skidtur och en snöstorm plötsligt tilltog. Jag befann mig på okänd mark och var utanför räckhåll för mobiltelefoner. Dagen började bra, som de oftast gör, men situationen förvärrades snabbt när vi fastnade i en snödriva som helt täckte en snårskog av videbuskar. Jag stod i vatten upp till bröstet och kylan blev alltmer intensiv på grund av den starka vinden.

Efter en jobbig och utmattande färd kom vi äntligen tillbaka till bilarna, över fyra timmar sena och i mörker. Min väns fru var mycket orolig eftersom han hade missat middagen. När han till slut kunde ringa henne, hade hon redan pratat med sök- och räddningstjänsten som höll på att skicka en helikopter ut i stormen för att söka efter oss.

Om vi hade haft en inReach den dagen hade vi kunnat meddela våra familjer att vi var okej och bara försenade. Som tur var fick vi tag på dem i tid för att hindra helikoptern från att flyga ut i farliga förhållanden. Kort därefter köpte vi inReach-enheter.

Sedan inträffade en SOS-händelse.

Jag var volontärledare för en ideell organisation som arbetade med att underhålla vilda marker tillsammans med landets förvaltningsmyndighet. På grund av detta var jag certifierad för första hjälpen i vildmarken. En sommar arbetade jag som volontär på en veckolång resa till “Never Summer Wilderness” i Colorado. Vårt uppdrag den veckan var att stänga ner olagliga lägerplatser och återställa området runt en högalpin sjö på 11 000 fot (cirka 3 353 meter).

En ung man i 20-årsåldern, collegestudent och en stark idrottsman som var volontär hos oss, anlände dagen innan från havsnivån. Vi möttes på en höjd av cirka 8300 fot (ca 2530 meter) dagen innan vi skulle vandra till vår lägerplats och arbetsområde på söndagen. Han hade sovit oroligt men verkade energisk och redo när vi startade vår fem mils vandring på söndagen. Under vandringen gick vi från ca 10 200 fot (ca 3110 meter) till nästan 12 000 fot (ca 3658 meter) innan vi gick ner till sjön på ca 11 000 fot (ca 3350 meter). Jag och min kollega frågade gruppen före, under och efter vandringen och alla volontärer verkade ha det bra och mådde bra (fast andfådda). Många av dem var inte vana vid hög höjd, men hade åtminstone vandrat på hög höjd eller övernattat där tidigare.

På måndagen var det dags för första jobbdagen. Det var svalt och klart väder och vi började med att gräva upp stora stenar, såga ner döda träd, plantera stubbar och fylla lägerplatsen med naturligt avfall. Den unga mannen arbetade hårt, nästan som under ett träningspass. Jag uppmanade honom att ta det lugnt och se till att han regelbundet fyllde på med vätska, elektrolyter och mat. Han följde våra råd men fortsatte ändå att arbeta hårt. Vi avslutade tidigt den dagen och alla gick till sina tält för några timmars vila innan middagen.

Under middagen var personen tyst, men han åt mycket och deltog lite i konversationen efter maten. Senare på kvällen började han må illa och känna sig trött och hade huvudvärk. Vi lät honom vila och övervakade honom över natten med snacks och dryck. Nästa morgon beslutade vi oss för att ta ut honom på en längre men stadigt nedåtgående rutt beroende på hans tillstånd.

Vid 21:00 var det tydligt att hans hälsa försämrades snabbt. Han hade torrhosta och kände sig rastlös och obekväm när han låg ner – typiska tecken på höghöjdslungödem (HAPE). Vid 22:00 hade han utvecklat ett knastrande och väsande ljud från bröstkorgen, nästan som ett trasigt munspel. Att vi skulle ge oss ut då var omöjligt.

Jag meddelade min koordinator och aktiverade SOS på min inReach-enhet för att påbörja en räddningsinsats. Garmin Response℠ center samordnade med räddningstjänsten för att rädda personen. Efter att vi hade lämnat in rapporter om personens tillstånd beslutades att en helikopterevakuering skulle genomföras.

Vi stannade kvar hos personen över natten och turades om att övervaka hans hälsotillstånd. Hans puls var svag, snabb och oregelbunden; hans andning var oregelbunden och grund; han hostade mycket; han var blek och hade något blåaktiga läppar.

Vid kl. 7:15 på morgonen landade helikoptern smidigt på en liten öppning där vi campade. Läkarna tog hans hälsodata och syremättnad (SpO2), som var mycket låg på bara 54% (normalt intervall är 95% till 100%). De kopplade honom till en maskin för att under tryck blåsa in syre och ge honom extra syrgas under helikopterturen. Trots allt gav han tummen upp på vägen upp, och jag fick höra att han själv kunde gå av helikoptern och in på akutmottagningen. Han tillbringade dock nästan en vecka på sjukhuset för att återhämta sig, då han hade fått vätska i båda lungorna.

Det är ovanligt att HAPE (Höghöjdslungödem) utvecklas så snabbt på den här höjden. Tidigare, när jag varit med om liknande räddningsaktioner utan en inReach-enhet, har räddningsteamet berättat för mig att HAPE vanligtvis tar upp till 72 timmar att utvecklas efter att man nått höga höjder och vanligtvis 36 till 48 timmar efter att symtomen på akut höjdsjuka (såsom huvudvärk och illamående) har försvunnit. Detta får vanligtvis offret att tro att det går bättre och fortsätta längre in i vildmarken, vilket kan göra räddningsaktionen svårare. Denna händelse följde exakt det mönster som jag tidigare erfarit, och det var just denna erfarenhet som präglade mitt första svar angående vår volontärs tillstånd.

Som tur var hade jag min inReach-enhet till hands den dagen. Nu lämnar jag aldrig mobilnätet utan den.

¹^{Aktivt satellitabonnemang krävs. Vissa jurisdiktioner reglerar eller förbjuder användningen av satellitkommunikationsenheter. Det är användarens ansvar att känna till och följa alla tillämpliga lagar i de jurisdiktioner där enheten är avsedd att användas.}